Malins liv och bravader

Vilken jäkla dag det blev igår. Mina planer var att åka till Västerås och hälsa på lite kompisar, träffa brorsan, gå till mammas grav och bara ha en fin dag. Startade dagen med att äta frukost med tända ljus och än så länge är allt frid och fröjd. Men sen går allt sakta urför. Jag lastar in mina saker i bilen och ska starta den. Totalt död! Men vad f*n. Den har ju inte krånglat tidigare och vi använde den ju i helgen utan problem. Jag hade bokat in en tid med Tove när jag skulle vara framme i stan men började ju inse att mina planer inte skulle hålla. Panikringde pappa (och väckte honom) och han bor ju tack och lov bara några hundra meter ifrån oss. Med hjälp av pappa kablade vi igång bilen som startade på stört med hjälp av startkablarna. Och med Fredrik som telefonjour lyckades jag även mäta batteriets volt och se om det laddade, vilket det gjorde. Perfekt!

 

Jag hann bli en aningens skitig om händerna när jag höll på så jag sprang upp till lägenheten för att tvätta mig. När jag kom ner startade inte bilen igen. Ja men vad tusan!! Insåg att jag nog hade haft bilen igång för kort tid för att den skulle ha kunnat ladda upp sig, så återigen får pappa köra fram sin bil och så startar vi igång min på nytt. Då var det äntligen dags att börja rulla mot Västerås och jag fick lite råd om att inte stanna längs vägen, så att batteriet verkligen skulle hinna ladda upp sig. Sagt och gjort. Mitt planerade kaffeinköp på en mack fick ställas in. Istället blev det raka spåret.

 

När jag kom fram tänkte jag att jag måste parkera strategiskt ifall något skulle strula. Att stå med fronten in i något trångt parkeringshus kändes inte som ett alternativ och efter en del snurrande i stan hittar jag en utomhusparkering där jag får en parkeringsruta på hörnet. Prima! Stänger av bilen. Prövar och starta den igen. Totalt död. Inser då att den här dagens inte kommer att gå enligt mina planer. Stoppar i pengar i parkeringsautomaten och går (en aaaaaningens försenad) och fikar med Tove. Bilen får bli ett senare problem. Väl på fiket kommer jag inte ihåg min pinkod till kortet utan får betala med ett annat kort. Jag spiller även ut ett fullt vattenglas i en plyschsoffa. Det är liksom då jag frågar mig varför jag ens klev upp denna dag!

 

Efter fikat var det då dags att åka hem till Karin för att få träffa hennes lilla bebis. Fast först måste jag ju få igång bilen. Parkeringsplatsen ligger helt öde när jag kommer dit, men efter en stund kommer en äldre herre körande och stannar. Jag går fram till honom och frågar om han skulle kunna hjälpa mig att kabla igång bilen. Jo, säger han en aningens dröjande. Problemet, säger han, är att det var så länge sedan han hade gjort det så han var inte säker på hur man gjorde. Jag sa att jag kunde det själv, bara jag fick tillgång till hans bil. Och då kallade han mig en redig kvinna, haha.

 

Bilen startar även denna gång men nu inser jag ju att det är något allvarligt fel med batteriet. Pratar med brorsan och han säger att jag kan komma hem till honom efter jag varit hos Karin så ska han försöka hjälpa mig. Jag kör till Karin, och backar in på parkeringen så vi ska kunna starta mig sen. Vi äter lunch, fikar och jag får gosa med världens sötaste lilla Signe. Efter några timmar är det då dags att gå ut, och kabla igång bilen för fjärde gången denna dag. Regnat hade det börjat göra och jag kände att detta batteri höll på att driva mig till vansinne. Att besöka mammas grav var ingen idé, för vågar inte stänga av bilen. Inte heller ett shoppingstopp på Erikslund tyckte min Skoda att jag skulle få göra. Jag körde kosan mot brorsan.

 

Han blev dagens ängel, han hade ett nytt batteri som väntade på mig när jag kom och han bytte och fixade allt! Tusen tack!!! Var några timmar hos honom och det var himla mysigt. När jag vid 20-snåret skulle börja röra mig hemåt Stockholm hade himlen formligen öppnat sig. Det VRÄKTE ner. På radion gick det ut och varnade för att köra i vädret.

 

Jag är sällan rädd när jag kör bil, men igår trodde jag aldrig att jag skulle komma hem helskinnad. Mörkerkörning i ösregn var ingen hit. Jag kröp fram i hastigheter mellan 40-80 km på E18. Ändå hann jag få två vattenplaningar. Det hann springa ut ett rådjur och en älg på framför bilen (tack gode gud inte alltför nära). Det stod två haverade bilar, varav en utan varken lyse eller varningstriangel i mitt körfält, och som bara dök upp framför mig eftersom sikten var minimal. Sen finns det ju vissa idioter som kör fort, oavsett väglag så när jag blir omkört av en lastbil med dubbelsläp och det vräker upp hur mycket vatten som helst på min ruta, då trodde jag att det var kört.

 

Jag kom hem till slut, helt färdig och spänd som en fiolsträng. Det är detta som kallas en mysig roadtrip?