Malins liv och bravader

Idag är det 10 år sedan min älskade mamma gick bort i cancer. 10 år...Det känns helt overkligt att det gått så lång tid, det känns fortfarande så nära på något sätt.

Två veckor tidigare hade mamma helt plötsligt fallit ihop hemma, och blivit förlamad på vänstra sidan av kroppen. Hon blev hämtad av ambulans och de gjordes en massa tester. De konstaterade att hon hade fått cancer, en tumör i hjärnan som klämde, men att det troligen skulle gå att behandla i Uppsala. Så vi gick och väntade på att hon skulle få förflyttas dit. Jag var mitt uppe i värsta tentaperioden på min c-kurs i marknadsföring uppe i Luleå och jag minns hur jag och mamma diskuterade om jag skulle komma ner till Västerås. Hon tyckte inte det var någon panik utan att det var bättre att jag gjorde klart mina tentor. Så jag var kvar ett tag i Luleå, men efter ett tag klarade jag inte att vara så långt borta och flög hem den 1 mars så jag skulle få vara med henne.
Jag kommer ihåg mammas oro över att hon kanske inte skulle kunna gå igen och hur hon då inte skulle kunna flytta hem till vår lägenhet som låg tre trappor upp. Vi gjorde planer för sommaren och hur jag skulle köra henne i rullstol. Hela lördagen var jag där hos henne och på kvällen när jag skulle gå så berättade hon att hon tänkte se på Vasaloppet dagen därpå. Jag lovade att komma tillbaka kring lunch dagen därpå.

Jag minns så väl förmiddagen söndagen den 3 mars 2002, Vasaloppet stod på i bakgrunden när de ringde från sjukhuset. De berättade att mamma hade hamnat i koma och att vi var tvungen att skynda oss in till sjukhuset. Läkaren berättade också att de hade fått fler provsvar på morgonen och att de då framkommit att huvudtumören inte satt i huvudet, utan i lungan. Och den var stor som en knytnäve. Den hade spridit sig vidare till huvud, njure och levern.
Jag minns hur fruktansvärt liten mamma såg ut där hon låg i sin sjukhussäng, som en liten ynklig fågelunge.
Jag, Magnus och pappa var vid hennes sida, höll hennes hand och pratade med henne. Om hon hörde oss vet jag inte, men jag fick ändå känslan av att hon kände att vi var där. Vi hade väl hunnit vara hos henne ungefär en timme när jag återigen kramade om henne. Då drog hon sin sista suck och dog i mina armar. Den paniken jag kände, kan jag inte beskriva med ord. Jag rusade ut i korridoren och bara skrek på läkare och sköterskor, och jag minns hur sakta de reagerade och hur förbannad jag var. De hade väl redan insett att det inte fanns något de kunde göra. På 14 dagar förändrades mitt liv radikalt. Min mamma blev bara 55 år gammal.

Jag saknar mamma något vansinnigt. Vi pratade med varandra dagligen i telefon, och ibland pratade vi flera gånger per dag. Jag kan fortfarande komma på mig själv att vilja ringa henne och berätta både det ena och andra. Och jag vill ju så gärna att hon skulle fått träffa Fredrik... Men mitt i all sorg så minns jag alla underbara minnen vi trots allt har hunnit få tillsammans, stort som litet. Alla dina roliga och flummiga kommentarer...och vet du vad, jag är precis likadan som du nu.

Älskade fina mamma. Hoppas du har det bra där du är nu och att du på något sätt ändå är med mig. Jag älskar dig, för evigt!!!  ♥ ♥ ♥

Kram