Ångest
Allt det här med Gizmo har tärt mig sönder och samman. Bara det att se någon som man älskar ha ont och inte veta vad man kan göra för att göra det bättre gör så vansinnigt ont i hjärtat. Undrar hur många tårar som har fällts senaste tiden...
Jag har ställt in mig på det värsta av allt, att få ta bort honom. Men det är ju för hans bästa. Men veterinären vill att vi ska avvakta det prover de tog i samband med operationen för att se om det är någon form av bakterie som går att behandla. Så inväntar detta svar... Hoppas verkligen det kommer i veckan.. Vill veta vad som händer. Är så jobbigt för han är ju inte dålig hela tiden. Vissa dagar är han jättepigg, busig och kelig, och äter som en häst och då tror man att han är på bättringsvägen. Men så kommer det bakslag.. Snälla någon där uppe! Kan ni inte låta han få bli frisk och få leva kvar??? Snälla!!!!
Sen har ju alla dessa veterinärbesök kostat jättemycket, trots att jag har försäkring.
Så känner att jag snart blir deltagare i tv-programmet Lyxfällan. Har fått låna ihop pengar senaste tiden och undrar när jag ska vara på fötter igen.. Har ångest över att inte ha råd, att vara skyldig folk pengar... Det gnager sönder mig inombords.. Vaknar med mardrömmar... Samtidigt har jag ju inget val.. Jag vill iallafall känna att jag har gjort allt i min makt för att få honom frisk. Oavsett vad som händer kan jag med ett inre lugn känna att jag kämpat..
Jag såg en stjärna falla häromdagen.. Ni kan ju gissa vad jag önskade då..
Söta du! Jag håller alla tummar att det ska gå vägen för dig och Gizmo. Jag vet precis hur det är och det är grymt jobbigt att inte veta. Jag tycker du ska känna efter vad som känns bäst och följa det. Du känner honom bäst och vet hur han mår och vad han mår bäst av. Den första katten jag fick ta bort var jättesjuk och jag åkte 1000 gånger till veterinären och gjorde undersökningar. Till sist tittade jag henne i ögonen och det var som att hon bad om att få åka till katthimlen... men bara att behöva besluta det åt någon annan varelse är jordens ångest. När vi kom fram till veterinären då hon skulle avlivas så tittade hon upp på mig och pustade ut och sjönk ihop. Det var som att hon sa "tack för att du äntligen låter mig vandra vidare".
Det värsta är ju att man inte kan fråga och resonera med dom vad dom själv tycker. Jag hoppas verkligen att du får goda nyheter från veterinären och att det går att hjälpa Gizmo på något sätt. Om vi vill ha någon att älta och bolla med så finns jag här... Kraaam
