Skört

Det var länge sedan jag skrev om ätstörningen och hur livet flyter på kring det. Det har gått riktigt bra länge nu och jag har inte funderat så mycket kring det faktiskt. Jag äter (utan att behöva fundera), jag tränar för att det är skoj (inte för att det är en ständig hets om viktnedgång) och jag lever mitt liv. Det är en otrolig känsla att det kan få vara så.
 
Men idag fick jag ett återfall, jag drabbades av den där förjävliga panikångesten när det känns som om tungan sväller i munnen och det inte går att andas vettigt. Jag känner att jag bara vill gråta, gråta och gråta. Jag vet att jag precis ska ha mens och jag har märkt att mina svackor kommer i samband med det. Tanken var att jag i eftermiddag skulle åka till Globen och gå på CareerDays, där företag är och presenterar sig och där jag som arbetssökande kan knyta kontakter. Men det går inte! Jag kan inte! Jag får panik av bara tanken. Alla människor som man ska trängas med, och jag är verkligen inte på humör för att sälja in mig själv idag. Jag kan inte sätta på den där masken som jag kunde förr och bara låtsas att allt är bra. Det går inte. Samtidigt får jag sånt fruktansvärt dåligt samvete eftersom det är ett bra tillfälle att söka jobb. Men ångesten i bröstet lättar inte. Istället år jag upp alla kakor som jag bakade förra veckan. Och det är då jag inser hur skör linan är. Det behövs inte mycket för att man ska ta tillbaka de där "trygga" sätten att dämpa ångesten med. Den enda skillnaden är väl att jag kan se mönstret och att jag vet att detta var en gång. Det betyder inte att jag ska fortsätta så här. Det är inget nederlag, utan en del i min fortsatta kamp. En tankeställare!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0