Livet efter behandlingen


Nu är det drygt fyra månader sedan jag slutade min behandling för min ätstörning och jag vill gärna sammanfatta den här perioden, eftersom jag fått en hel del frågor om hur det går med allt.

Behandlarna på Luna varnade oss för att det kunde komma en svacka efter avslutad behandling men att den vanligtvis går över efter några veckor, om inte annat skulle vi höra av oss. Jag gjorde ju enormt stora framsteg under min tid på Luna och kom till många nya insikter, både bra och väldigt jobbiga sådana och mådde riktigt bra när vi slutade. Därför trodde jag (i min enfaldhet) att jag inte skulle få någon svacka. Så fel jag hade!

Separationen från gruppen och psykologerna blev riktig tung. Värre än jag någonsin hade föreställt mig. Jag har ju alltid haft svårt för avsked, av förklarliga skäl. För många gånger i mitt liv har personer som stått mig väldigt nära slitits ifrån mig vilket gör att jag numer är ganska känslig för just separationer. Nu stod jag här ensam, på egna ben utan det proffisionella stöd jag hade vant mig vid under de 16 veckor som Luna pågick. Första dagarna gick väl ok, men sen började den nedåtgående spiralen. Sakta smög det sig på. Jag började rucka i rutiner, slarvade med antal mål mat per dag och började också nalla lite på portionsstorlekarna, eller så åt jag okompletta måltider. Ångesten kom krypande. Detta hände ju inte från en dag till en annan, utan i små steg. Överätningen kom också och hälsade på mig. Kompensationstankarna åt upp mig inifrån, och jag blev smått apatisk. Tröstade mig med att det var helt ok att ha en svacka.

Efter drygt 1,5 månad börjar jag inse att detta inte var en svacka, utan en väg utför. Jag orkade mig inte upp igen på egen hand. Insikten satt verkligen hårt inne och det tog ett bra tag innan jag "vågade" ringa till SCÄ och förklara att jag behövde fortsatt stöd. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag tvekade så mycket innan jag ringde men det var väl Fröken Duktig som spökade. Eftersom alla behandlare berömde mina framsteg på behandlingen ville jag väl inte visa att jag hade fått ett bakslag. Vilka tokiga ideér jag har ibland, nu kan jag ju åtminstone se varför jag gör sådana här knepiga val ibland.



Jag bestämde mig för att på måndag ska jag ringa till min personliga behandlare. På söndagen före dog min farmor och återigen fick jag känna på hur otroligt bräckligt allting är. Måndagen var ett mörker men på tisdagen ryckte jag upp mig och ringde. Jag fick en tid hos min personliga terapeut som jag hade under min Luna-tid och det var så skönt. Skönt att få komma dit, berätta att jag faktiskt inte är så stark. Skönt att få avslöja mina bakslag. Vi kom fram till att jag behövde fortsatt stöd. Däremot kunde jag inte fortsätta hos just henne eftersom hon endast behandlar patienter som genomgår Luna-behandling. Jag fick en internremiss till en ennan terapeut på SCÄ. Det var några veckors väntetid men det kändes skönt att bara ha tagit tag i problemet.

I början av december fick jag komma till en helt underbar tjej och vi träffades en gång i veckan till och med andra veckan i januari. Vi strukturerade upp min vardag, tittade på möjliga utlösande riskfaktorer och hur jag ska kunna tackla ångest och motgångar. Vi la även stor energi på hur jag ska hantera min inre stress. Som både hon och min Lunabehandlare sa så är det inte konstigt att jag fick den här svackan eftersom jag efter behandligen är arbetslös och det medför ju ganska stor press oavsett om man varit sjuk eller inte. Det kändes ganska skönt att höra. Jag fick olika uppgifter att jobba med hemma och helt plötsligt vände den nedåtgående spiralen uppåt. Jag började ta kontroll över mig och min vardag. Jag kom igång med träningen igen efter ett väldigt långt uppehåll. Jag vågade gå på yoga för att hitta min inre balans och styrka. Jag kom tillbaka till mina matrutiner och jag strukturerade upp mina dagar så att de, trots min arbetslöshet, kändes meningsfulla.

Nu när jag tittar tillbaka så är jag på ett sätt ganska glad att svackan kom och att jag vågade be om hjälp.  Nu vet jag att jag fortfarande är skör och att det är viktigt att jag verkligen lyssnar på mig själv och min kropp. Jag vet att jag klarar det här! Jag vet också att ätstörningen kommer att vilja knacka på fler gånger men att jag får mota den i dörren. Ju fler gånger jag gör det, desto färre gånger kommer den att försöka hälsa på. Jag tänker ALDRIG låta ätstörningen få leva mitt liv. Det har den fått göra i 19 år och det räcker.

Nu känner jag mig stark. Jag vet att jag klarar det här. Nu är det dags att jag lever mitt liv som jag vill.
Jag lever och jag älskar!

Livet, här kommer jag! 

Kommentarer
Postat av: Susanne A

Nu sitter jag här i soffan och är rörd till tårar. Inte för att jag är ledsen utan för att du genomgår en sån kamp och det glädjer mig så att du vinner den. Jag är så glad för att du hittat den hjälp du behövt och får det stöd du behöver. Jag är så glad för din skull. Massor med kramizar <3

2012-01-24 @ 18:46:26
Postat av: Ida

Hittade till din blogg och kunde inte sluta läsa. Jag blir rörd och glad för att du verkar ha hittat en väg som går åt rätt håll! Lycka till!!

2012-01-25 @ 13:28:23
URL: http://mittaktivaliv.wordpress.com
Postat av: Malin svarar

Tack snälla Susanne!Jag är så oerhört glad över att du är en del av mitt liv. Ditt pepp har betytt mycket för mig under alla dessa år. All kärlek till dig finaste du!

2012-01-25 @ 16:21:35
Postat av: Malin svarar

Ida, vad kul att du har hittat hit och tack för din gulliga kommentar! Den värmde gott!

2012-01-25 @ 16:22:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0