Jag har funderat..

Idag ska jag göra något stort, väldigt stort! Jag ska avslöja vad jag har funderat, velat och övervägt den senaste tiden.

Jag har funderat över om vad jag ska och inte ska skriva på bloggen. Hur mycket av mig själv ska jag lämna ut, hur ärlig ska jag vara?? Jag är ju fullt medveten om att alla kan läsa det jag srkiver, och att allt finns kvar på nätet.

Men nu har jag iallfall kommit fram till att jag ska berätta en sak, en sak som jag lever med, dygnet runt, året runt.. Som mina tankar snurrar kring i tid och otid. Varför jag väljer att berätta det i detta forum har att göra med att det faktiskt är JAG. Det gör mig till den person jag är, den påverkar mina handlingar och mitt sätt att vara.

Jag har en ätstörning!

Det känns helt sjukt att se mig skriva detta ord på datorn..men tyvärr är det faktiskt sant. Jag har länge velat sopa allt under mattan och låtsas som om att det inte alls är något problem... Men det går bara till en viss punkt, till slut brister bubblan..som nu! Jag har tänkt att om jag inte skriver om detta så finns det inte. Tänk vad folk ska tycka, är det vettigt att alla vet?? Men nu har jag kommit till den punkt att jag anser: JA, det är värt att skriva om! Jag vet att det är vanligare än vad folk tror, det är ju inget man sitter och pratar med folk om. Och det gör mig inte till en sämre människa för det.. Kan jag hjälpa någon annan där ute med att berätta om vilken jävla kamp jag går igenom, så är det värt det. Och jag tror även att det kan hjälpa mig att bearbeta allt, genom att få skriva om det.

Men hur började allt? Det startade med att jag fick anorexi när jag gick på gymnasiet. Jag tokbantade och tränade ner mig till 47 kilo..och fort gick det. Jag var så smal så man kunde använda utrymmet vid axlarna som fruktkorg, och ändå kände jag mig tjock. I dag kan jag inte förstå hur det ens var möjligt..Men då var det min verklighet. Att allt inte gick helt snett då har jag min underbara, älskade brorsa Magnus att tacka för!! Love U. Han hade redan flyttat hemifrån och såg väldigt tydligt vart allt var på väg. Det blev hot om att gå till läkaren, vilket var och är, min största mardröm. Jag har läkarfobi av värsta sorten. Och för att slippa gå dit började jag så sakteliga äta igen..

Och allt var frid och fröjd i några år. Men sen vände det..från att ha haft anorexi började jag nu hetsäta.. I smyg, hemma när ingen märkte.. en kaka, en lussebulle, kanske varma mackor..eller allt på en gång.. Jag åt och åt..men jag spydde aldrig. Har fobi för det med. Och när man läser om ätstörningar så pratar man ju oftast om antingen anorexi eller bulimi..men det hade ju inte jag. Så då var det inga problem, eller? Jo det var det. Jag blev knäckt över att jag gick upp i vikt, blev ledsen, gick hem och åt, gick upp ännu mer i vikt.. Det blev en ond spiral. När mamma dog brast det fullständigt. Jag hade ingen kontroll längre. Till slut tog jag mod att söka hjälp. Fick plats på Ätstörningsenheten och gick där i nästan ett år. Och det vände, efter alla dessa år så kunde jag äntligen leva ett "normalt" liv utan överätning.

Jag trodde allt var bra nu, men för drygt ett, eller kanske ett och halvt år sedan, började allt komma tillbaka. Och denna gång värre än alla tidigare gånger. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Den panik när man känner att man tappar kontrollen.. Kontrollen över sitt liv, över maten, över träningen. Innerst inne vet jag ju vad som behövs göra, hur man äter nyttigt, hur man tränar, men ändå "orkar" jag inte göra det. Jag känner mig så jäkla maktlös...

Jag har sökt hjälp igen, jag inser att jag inte kommer klara det här själv fast jag så gärna vill. Och den som jag ska tacka för att jag verkligen orkade ta mig över tröskeln är min älskade underbara vän Madde! Tack för att du finns och förstår! Jag behövde din spark i baken!!

Nu har jag varit på Ätstörningsenheten och gått igenom upplägget. Framför mig väntar extremt jobbiga månader med att jobba med kostplan, matdagbok, beteende och min självkänsla. Jag blir helt slut bara jag tänker på det. Ibland skulle det bara vara skönast att dra täcket över huvudet.. Men jag vet att jag måste kämpa!! För att kunna leva ett vanligt liv, och det är ju det jag vill.

Så nu låter jag er få följa mig i kampen. Kampen tillbaka..
Och dom roliga bravaderna kommer jag fortsätta att delge er, för dom lär ju inte sluta hända mig ändå!

Kommentarer
Postat av: Susanne

TRåkigt att läsa att det kommit tillbaka. Men du är stark och tuff, så jag vet att du kommer att fixa det. Kramizar i massor!

2010-01-22 @ 20:01:26
URL: http://susannehitochdit.blogg.se.
Postat av: Emma Aludden

Stor puss från mig! Jag håller alla tummar för dig. Och även om vi inte ses så ofta så finns jag alltid här om det är något. Kraaam

2010-01-23 @ 00:43:24
URL: http://aludden.com
Postat av: Linnea

Shit vad modig du är som berättar! Tycker du är enormt stark som tagit steget och sökt hjälp, jag vet att du kommer klara det! Stora kramar och pussar!

2010-01-23 @ 13:44:32
URL: http://www.lincansblogg.blogspot.com
Postat av: Madde

Du är stark Malin! Tycker du har tagit många stora steg redan, och att du nu faktiskt sökt hjälp är ett stort steg i rätt riktning. Modigt att berätta här i bloggen också, men som du sa - det är ju en del av dig just nu och ditt liv kretsar runt om det! Det är ingenting att skämmas över. Stor kram på dig gumman! Älskar dig!

2010-01-23 @ 19:44:42
URL: http://tildesmamma.webblogg.se/
Postat av: Linda och Molly

Hejja Malin! Helt rätt att sluta sopa under mattan! Det löser inte några problem att bara försöka förtränga, man måste ta tag i skiten, precis som du gör. Jag skulle tro att det är väldigt vanligt med ätstörningar, desto mer ovanligt att tala högt om det. Varför begriper jag egentligen inte, det är väl inte mer konstigt än att man har...säg....tennisarm, en vårta under foten, muskelinflammation etc. Å det är definitivt inget som gör dig till en sämre människa, du är faktiskt en utav de allra allra bättre människorna som jag känner, så det så! Tusen kramar till dig och stort lycka till, hoppas att du snart kan ropa ut högt att du är lyckligt och fri från all jävla skit som drabbat dig! Kramar!!!

2010-01-24 @ 18:27:20
URL: http://lucaswilner.blogspot.com
Postat av: Mari

You go girl...



Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom.



Det finns dagar som är som trappor, man måste välja om man ska gå upp eller ner.



Massor med kramar

2010-01-25 @ 12:35:10
URL: http://mkemppainen.blogg.se/
Postat av: Marie

Jag tycker nog att du gör rätt i att vara öppen.

Det ger dem som inte har egen erfarenhet; en ny kunskap och visdom.

Alla har vi nog våra egna krig att utkämpa, och jag har förståelse för din.

Tycker att du är duktig som är öppen, och låter oss andra följa din kamp.

Jag tänker göra det, och hoppas att du kan finna styrka genom att blogga; och genom uppmuntran av dina läsare!

2010-04-21 @ 20:02:53
URL: http://iammine.blogg.se/
Postat av: Malin

Tack för alla gulliga kommentarer. Känns skönt att veta att jag har ert stöd i detta, det gör det lättare att kämpa på!

2010-04-21 @ 22:30:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0