Vardag igen



Denna vecka har min ätstörningsbehandling kommit igång igen efter det att de har haft semester. Kan ju inte annat än erkänna att det kändes lite motigt. De mål vi satt upp innan sommaren är jag inte ens i närheten av att uppfylla. Istället är jag större än någonsin. Får sån ångest över det när jag ser på semesterbilderna. Hur kan jag låta det gå ännu mer åt fel håll?

Jag tappar liksom helt motivationen för jag tycker faktiskt att jag har kämpat på riktigt bra under sommaren. Jag har inte ätit godis på dryga 6-7 veckor. Jag har ätit både frukost, lunch och middag och oftast även flera mellanmål. Jag har fikat betydligt mindre än vanligt och har inte druckit speciellt många latte. Jag har inte heller tagit om mat vid middagar utan nöjt mig med det jag lagt upp. Visst, jag har inte hängt på gymet i sommar men jag har ändå rört mig en aningens.. gått och cyklat. Vet att det inte har varit dagligen som det skulle behövas så jag förväntar mig inte att ha gått ner en massa. Det jag däremot förväntar mig är iallafall att jag inte skulle ha gått upp. Vikten på vågen var allt annat än upplyftande, upp 2,6 kilo..

I tisdags fick jag träffa specialistläkaren och hon konstaterade att de var tvungen att trappa upp min behandling på något sätt för att börja få några resultat. Hon ansåg att jag var tvungen att fortsätta vara sjukskriven under hösten samtidigt som de utökar min behandling.

Igår var jag hos min terapeut och då berättade hon vad de hade för planer för mig. Dels har de satt mig på väntelista för att få träffa en sjukgymnast som ska hjälpa mig med kroppsuppfattning och ångesthantering. Det var en viss väntetid men hon trodde inte att det skulle ta alltför länge tills jag kunde få en tid. Hon skulle även kontakta en dietist som ska träffa mig personligen och hjälpa mig att specialanpassa ett kostschema som passar just mig. Som min terepeut sa så är de ju mest specialinriktade på anorexia och bulimi, så hon tycker det vore bra om jag kunde få specialhjälp. Det tycker jag känns bra, hoppas jag får tid snart. Vi ska även träffas för att gå stavgång en gång i veckan så jag kommer igång lite.

Hoppas det ska vända lite snart, för jag känner att jag verkligen inte är på humör. Jag börjar tycka det är jobbigt att vara ute bland folk, även bland nära vänner. Hur tusan kan det bli så? Sociala jag? Det är liksom så långt ifrån min verklghet jag är van vid.

Jag är iallafall oerhört tacksam för alla som stöttar mig! Det värmer verkligen även om jag kanske inte är bra på att säga det. Kommentarer på bloggen, sms och gulliga kommentarer försöker jag verkligen ta in! Sen vet jag jag ju att denna kamp är endast min, för det är ju bara jag som kan vinna över mina tankar, min ångest och min jäkla sjukdom.

Kram

Kommentarer
Postat av: Marie

Jag kan inte hjälpa det; men jag tycker du är enormt duktig. Det märks ju att du har INSIKTEN om dig själv och vad som behövs och inte behövs. Oftast är det väl så att viktnedgång inte alltid visar sig meddetsamma, men jag förstår att du blir otålig.

Jag tycker du är himla fin som du är; men jag vet hur självkänslan kan dra tankarna i leran.

Jag har ju ingen ätstörning, men ökat 12 kg under min sjukskrivning. Jag har bestämt mig för att det får ta sin tid att komma i form. Lägger jag för stor press på mig själv, så är jag tillbaka på ruta ett. Min kropp och själ ska hinna med, och för att inte tala om det mentala.

Jag tror att det blir bra för dig till slut. Det är en lång resa, men jag tycker du är jättefin och jätteduktig som kämpar så!

2010-08-20 @ 22:07:10
URL: http://iammine.blogg.se/
Postat av: Anonym

Tack Marie för dina gulliga ord! Det värmer att höra! Och jag håller med dig, det måste få ta tid så även det mentala hänger med.. Även om detta är lättare sagt än gjort att acceptera.

2010-08-20 @ 22:25:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0