Jag är med i direktsänd radio

I måndags var jag för första gången med i direktsänd radio. Jag fick reda på detta uppdrag ca 1,5 timme innan det var dags och jag hann bli redigt pirrig. Det är ju något visst med direktsändningar, man får ju bara en chans. Allt måste sitta på direkten. Jag är då i alla fall riktigt nöjd, och blir extra glad av dessa frågor belyses så mycket det bara går.
 
Om ni vill höra hela min intervju kan ni lyssna här. Mitt inlägg börjar tiden 45.16 in i programmet
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2986
 
Sedan har de gjort en kortare ihopklippt version som du kan höra här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6060629

Vi lever i ett ätstört samhälle

Se filmen och sprid den vidare! För det här är viktigt!
 
 

Nu kan jag avslöja.....

Nu kan jag äntligen avslöja det jag varit så kryptisk om i tidigare inlägg, för nu är alla beslut tagna och alla papper ifyllda. Från och med tisdag i nästa vecka ska jag få göra praktik på Riksföreningen  anorexi- och bulimikontakt, ABK - kontakt.
 
Min hemliga dröm är ju att få jobba med ätstörningsfrågor, och detta är ett stort steg att få förverkliga just detta. Det ger mig bra erfarenhet och många nya och viktiga kontakter. Min uppgift blir att hålla i implementeringen av deras nya webbplats som ska lanseras längre fram. Jag är så glad över detta!
 
Utöver detta roliga besked har jag även haft en hel del intressanta lunchträffar och nätverksfrukostar den senaste tiden. Så framtiden känns extra ljus nu!

Intervjun

 
Den senaste veckan har rusat förbi så fort att jag inte ens har hunnit uppdatera er här på bloggen. Så nu blir det ett antal inlägg för att komma ikapp med allt som hänt.
 
Intervjun gick jättebra. De två tjejerna från Södertörns journalistutbildning var supergulliga och riktigt proffsiga. Däremot levde mina katter rövare som de aldrig gjort annars så det var inte det lättaste att hålla sig för skratt när det störde inspelningen. Det kändes riktigt bra efteråt, att få dela med mig av min resa. Att allt jag har gått igenom faktiskt kan hjälpa någon annan. Ser verkligen fram emot att få se slutresultatet längre fram.

Att våga tala om det förflutna

I morgon händer något spännande. Jag ska bli intervjuad av två journalisstudenter.
 
De gör sitt examensarbete som handlar om skönhetsideal och dess bieffekter. De har sökt efter personer som känt på baksidan av idealen och varit sjuk i någon form ätstörning, som dessutom kretsat kring mycket träning. Slutprodukten kommer visas för deras lärare, kurskamrater samt vid en officiell visning på Södertörns Högskola.
 
Det känns faktiskt ganska stort för mig, att våga damma av mina erfarenheter och prata öppet om dom. Jag hoppas att min resa kan hjälpa och inspirera andra. Så tänk på mig i morgon förmiddag.
 
 

Skört

Det var länge sedan jag skrev om ätstörningen och hur livet flyter på kring det. Det har gått riktigt bra länge nu och jag har inte funderat så mycket kring det faktiskt. Jag äter (utan att behöva fundera), jag tränar för att det är skoj (inte för att det är en ständig hets om viktnedgång) och jag lever mitt liv. Det är en otrolig känsla att det kan få vara så.
 
Men idag fick jag ett återfall, jag drabbades av den där förjävliga panikångesten när det känns som om tungan sväller i munnen och det inte går att andas vettigt. Jag känner att jag bara vill gråta, gråta och gråta. Jag vet att jag precis ska ha mens och jag har märkt att mina svackor kommer i samband med det. Tanken var att jag i eftermiddag skulle åka till Globen och gå på CareerDays, där företag är och presenterar sig och där jag som arbetssökande kan knyta kontakter. Men det går inte! Jag kan inte! Jag får panik av bara tanken. Alla människor som man ska trängas med, och jag är verkligen inte på humör för att sälja in mig själv idag. Jag kan inte sätta på den där masken som jag kunde förr och bara låtsas att allt är bra. Det går inte. Samtidigt får jag sånt fruktansvärt dåligt samvete eftersom det är ett bra tillfälle att söka jobb. Men ångesten i bröstet lättar inte. Istället år jag upp alla kakor som jag bakade förra veckan. Och det är då jag inser hur skör linan är. Det behövs inte mycket för att man ska ta tillbaka de där "trygga" sätten att dämpa ångesten med. Den enda skillnaden är väl att jag kan se mönstret och att jag vet att detta var en gång. Det betyder inte att jag ska fortsätta så här. Det är inget nederlag, utan en del i min fortsatta kamp. En tankeställare!

Dödande kommentar

Vilka j**la människor det finns!!! Var inne på en matbutik i Uppsala i söndags för att enbart handla ett paket kaffe. Före mig i kön står en karl som är i 45-50 årsåldern. Expediten frågade honom om det var hans kaffe. Nä svarande han, jag bantar. Så vänder han sig till mig: - Men det borde du också göra. Jag blev helt paff och expediten frågade vad han sa. - Ja men jag säger bara sanningen, hon borde ju verkligen banta. Tack för den, den satt ju vart den skulle :(. Får man säga vad som helst till folk bara för att man är tjock???? Hade lust att ge han en redig smäll!!! Istället stod jag där helt tyst och kämpande med tårarna som höll på att tränga fram.

Fast jag vet att problemet ligger hos karln som sa det så går det ju rakt in i mitt hjärta, utan något som helst filer.  Just min vikt är ju ganska känsligt område, han skulle bara veta hur länge jag kämpat mot ätstörningar. Just den här veckan har jag ju också haft ganska mycket tankar kring just vikt och önskan att gå ned. Hans kommentar blev ju som ett kvitto på att mina tankar stämmer.

Sjukt, ja det är bara förnamnet.

Ett år sedan

Idag är det exakt ett år sedan jag började min ätstörningsbehandling på Luna. Mitt livs bästa, och jobbigaste, beslut jag tagit! Ett år är inte lång tid, men när jag blickar bakåt så inser jag vilken enorm resa jag gjort på denna tid. Den 2 maj kommer alltid vara ett speciellt datum för mig, för det var då jag äntligen bestämde mig för att LEVA livet, inte bara vara en medpassagerare.

Tack alla fina Luna-tjejer för allt stöd. Jag är glad för att ni fortfarande finns med mig i mitt liv.
Kärlek till er!!


Några tunga dagar

Som ni såg i förra inlägget så har jag haft några riktigt tunga dagar. Riktig sån där ångest som kryper inom en och nästan sätter sig på andningen, och gör en så där obehagligt apatisk. Tack för alla gulliga kommentarer, sms och samtal som jag fått. Det verkligen värmer ska ni veta!

Som flera av er påpekade så har jag ju gjort enormt stora framsteg men det är ju så lätt att jag glömmer bort det, och bara blickar framåt och ser allt som jag har kvar. Jag måste bli bätre på att tänka så helt enkelt.

Fick ett sånt gulligt meddelande av Anna idag som gjorde mig alldeles tårögd:

Det är en evig kamp med mat och vikt. Glöm inte att du är fin som du är och att alla dina vänner beundrar dig för den du är! Kram

Tack söta för detta, det gav mig en spark i baken. Tog mig iväg på den vanliga fredagsträningen, och gav järnet. Jag är bestämd över att följa min träningsplan och inte låta det skena iväg på grund av dåliga tankar. Jag gör det här för mig och det tar tid. Det är väl det som är det jobbigaste att acceptera. Mitt tålamod sätts på prov. Vill ju vara "fin" till sommaren...de här gamla tankarna.

Återigen, tack alla goa vänner och bloggkamrater för ett stöd. Tack brorsan för alla dina peppande samtal. Och inte minst, stort tack älskade Fredrik för allt stöd och kärlek du ger mig. Att du står ut med mig och mina upp och nedgångar i humöret är för mig en gåta. Jag känner att jag inte är ensam i denna kamp, utan vi är två. Tusen tack alla mina hjärtan där ute!!!!


Tjockis

Idag är en sån där tjockisdag. Hatar verkligen när jag får dessa dagar. Känner mig som en ballong och tycker inga kläder jag har passar. Får ångest inför sommarens mer avslöjande kläder, och ännu värre, bikinin. Förr hade jag nästan bara sådana här dagar, nu kommer de på besök betydligt färre gånger. Men aj vad ont det gör.... Längtar tillbaka till en mer normal kropp, utan för högt BMI.


Livet efter behandlingen


Nu är det drygt fyra månader sedan jag slutade min behandling för min ätstörning och jag vill gärna sammanfatta den här perioden, eftersom jag fått en hel del frågor om hur det går med allt.

Behandlarna på Luna varnade oss för att det kunde komma en svacka efter avslutad behandling men att den vanligtvis går över efter några veckor, om inte annat skulle vi höra av oss. Jag gjorde ju enormt stora framsteg under min tid på Luna och kom till många nya insikter, både bra och väldigt jobbiga sådana och mådde riktigt bra när vi slutade. Därför trodde jag (i min enfaldhet) att jag inte skulle få någon svacka. Så fel jag hade!

Separationen från gruppen och psykologerna blev riktig tung. Värre än jag någonsin hade föreställt mig. Jag har ju alltid haft svårt för avsked, av förklarliga skäl. För många gånger i mitt liv har personer som stått mig väldigt nära slitits ifrån mig vilket gör att jag numer är ganska känslig för just separationer. Nu stod jag här ensam, på egna ben utan det proffisionella stöd jag hade vant mig vid under de 16 veckor som Luna pågick. Första dagarna gick väl ok, men sen började den nedåtgående spiralen. Sakta smög det sig på. Jag började rucka i rutiner, slarvade med antal mål mat per dag och började också nalla lite på portionsstorlekarna, eller så åt jag okompletta måltider. Ångesten kom krypande. Detta hände ju inte från en dag till en annan, utan i små steg. Överätningen kom också och hälsade på mig. Kompensationstankarna åt upp mig inifrån, och jag blev smått apatisk. Tröstade mig med att det var helt ok att ha en svacka.

Efter drygt 1,5 månad börjar jag inse att detta inte var en svacka, utan en väg utför. Jag orkade mig inte upp igen på egen hand. Insikten satt verkligen hårt inne och det tog ett bra tag innan jag "vågade" ringa till SCÄ och förklara att jag behövde fortsatt stöd. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag tvekade så mycket innan jag ringde men det var väl Fröken Duktig som spökade. Eftersom alla behandlare berömde mina framsteg på behandlingen ville jag väl inte visa att jag hade fått ett bakslag. Vilka tokiga ideér jag har ibland, nu kan jag ju åtminstone se varför jag gör sådana här knepiga val ibland.



Jag bestämde mig för att på måndag ska jag ringa till min personliga behandlare. På söndagen före dog min farmor och återigen fick jag känna på hur otroligt bräckligt allting är. Måndagen var ett mörker men på tisdagen ryckte jag upp mig och ringde. Jag fick en tid hos min personliga terapeut som jag hade under min Luna-tid och det var så skönt. Skönt att få komma dit, berätta att jag faktiskt inte är så stark. Skönt att få avslöja mina bakslag. Vi kom fram till att jag behövde fortsatt stöd. Däremot kunde jag inte fortsätta hos just henne eftersom hon endast behandlar patienter som genomgår Luna-behandling. Jag fick en internremiss till en ennan terapeut på SCÄ. Det var några veckors väntetid men det kändes skönt att bara ha tagit tag i problemet.

I början av december fick jag komma till en helt underbar tjej och vi träffades en gång i veckan till och med andra veckan i januari. Vi strukturerade upp min vardag, tittade på möjliga utlösande riskfaktorer och hur jag ska kunna tackla ångest och motgångar. Vi la även stor energi på hur jag ska hantera min inre stress. Som både hon och min Lunabehandlare sa så är det inte konstigt att jag fick den här svackan eftersom jag efter behandligen är arbetslös och det medför ju ganska stor press oavsett om man varit sjuk eller inte. Det kändes ganska skönt att höra. Jag fick olika uppgifter att jobba med hemma och helt plötsligt vände den nedåtgående spiralen uppåt. Jag började ta kontroll över mig och min vardag. Jag kom igång med träningen igen efter ett väldigt långt uppehåll. Jag vågade gå på yoga för att hitta min inre balans och styrka. Jag kom tillbaka till mina matrutiner och jag strukturerade upp mina dagar så att de, trots min arbetslöshet, kändes meningsfulla.

Nu när jag tittar tillbaka så är jag på ett sätt ganska glad att svackan kom och att jag vågade be om hjälp.  Nu vet jag att jag fortfarande är skör och att det är viktigt att jag verkligen lyssnar på mig själv och min kropp. Jag vet att jag klarar det här! Jag vet också att ätstörningen kommer att vilja knacka på fler gånger men att jag får mota den i dörren. Ju fler gånger jag gör det, desto färre gånger kommer den att försöka hälsa på. Jag tänker ALDRIG låta ätstörningen få leva mitt liv. Det har den fått göra i 19 år och det räcker.

Nu känner jag mig stark. Jag vet att jag klarar det här. Nu är det dags att jag lever mitt liv som jag vill.
Jag lever och jag älskar!

Livet, här kommer jag! 

Utrensning

Vi håller på och städa i vårt gästrum, under sängen har jag stoppat mycket saker sedan jag flyttade in som jag har tänkt gå igenom längre fram. Nu har jag äntligen kommit dit att jag tar tag i det.
Hittade däremot flera förpackningar av vakumförpackade kläder sedan flytten som jag har börjat gå igenom.
Fy tusan vad jobbigt. Jag har stått och storgrinat. Det gör verkligen jätteont när jag inser hur mycket större jag har blivit bara på några år. Jag längtar tillbaka till den vältränade kropp jag hade då, det river igång mycket jobbiga känslor inom mig. Satan också!

Bakslag

Den berömda svackan efter Luna som behandlarna hade förvarnat om, den har kommit. Fast jag vet att det är helt naturligt så känns det skitjobbigt. Jag har fruktansvärda tjocktankar. En av anledningarna till det tror jag har att göra med att jag prövade lite vinterkläder. Insåg att jag inte kan knäppa min vinterjacka, inte ens med våld. Jag kommer inte i mina höst/vinterstövlar eftersom dragkedjan inte går att dra upp för att vaderna är större nu.
Jag vill verkligen inte behöva köpa sådana dyra kläder nu av den anledningen, för det är ju inga billiga saker. Prövade lite jackor, eller lite och lite, kanske närmare 25 st häromdagen på Gallerian. Kunde inte komma in i stort sett någon, fast jag tog en storlek 44. Prövade även vissa jackor på de större avdelningarna, men jag blir så besviken på dessa. Det är som att bara för att någon är överviktig så ska man behöva gå runt i tält. Då ser jag ju ännu större ut. Vill ju gärna att man ska ha någon form av siluett.

Den enda jag hittade som fungerade var en jacka av märket Wera på Åhlens, men då kostade den 1500 kr. Känns som om min plånbok som arbetslös inte riktigt klarar av det. Och det är nu de farliga tankarna kommer krypande, kompensationstankarna. Finns det någon chans att kunna gå ner lite snabbt så jag klarar mig på gamla jackan? Jag vet att det är orimligt, och mycket farligt att tänka så, men den onda tanken sitter på min axel och surrar oavbrutet.

Avslutning Luna





I fredags var det sista dagen på Luna. Det var ju som sagt med ganska blandade känslor jag gick dit. Dels är jag ju galet glad att jag faktiskt nu är friskförklarad från min ätstörning. Med friskförklarad innebär det att jag nu äter regelbundet och inte hetsäter eller svälter mig mm. Givetvis har jag ju mer att jobba med, för det finns ju en underliggande anledning till att jag faktiskt har gömt mig i min ätstörning. Allt detta har jag ju inte hunnit bearbeta under denna tid, men nu har jag iallafall väldigt viktiga verktyg som gör att jag klarar av att göra detta själv. Och jag har kommit långt även där. Nu VET jag ju faktiskt vad det är jag behöver arbeta med :).

Självklart känns det även väldigt nervöst att jag nu ska stå på egna ben och klara mig själv. Jag är ju fortfarande galet skör, och jag vet ju att det inte krävs så mycket som kan knuffa mig utför igen. Detta måste jag verkligen tänka på och försöka göra allt som står i min makt för att skydda mig själv. Jag måste sätta mina egna gränser. Jag måste fortsätta våga säga nej till sådant som inte gagnar mig. Jag får inte utsätta mig för mycket stress. Jag måste lyssna på mig själv och min kropps signaler.



Tack och lov har jag stort stöd från de fina tjejer som jag gick Luna med och det känns oerhört skönt att veta. Tänk att jag skulle träffa sex stycken fina vänner, det trodde jag aldrig från början. Utan er hade jag aldrig kommit dit jag är idag eller blivit den Malin jag faktiskt är nu. Tack för att ni finns! ♥



Jag är så oerhört tacksam att jag har fått möjlighet att gå på Luna.
Ni har gett mig tillbaka mitt liv igen. Tusen tack!

Sista dagen på Luna

Idag är den här! Min sista dag på Luna! Vad konstigt det känns....

Sista veckan

Måndag morgon och regnet verkligen vräker ner. Är trött, tröttare, tröttast.
Nu inleds den sista veckan på Luna. Nervöst och spännande på samma gång. Vart har veckorna tagot vägen? 16 veckor, som tidigare kändes som en evighet är snart slut.

Bara greppa paraplyet och ge mig ut i rusket.

Kram

Tårar

Idag är jag fullständig färdig. Jag har storgråtit mig igenom 2,5 timmes terapi. Att det kan finnas så mycket tårar i denna kropp, och ändå känner jag att det finns mycket mer som måste lyftas fram i ljuset. Resan är i full gång.


Framsteg


Foto: Norbod, Gotland 2011

Den här veckan kändes det verkligen som om det släppte rejält på min behandling. Helt plötsligt känns det som om jag gjort stora framsteg med mig själv. Jag har länge kämpat med känslan att jag inte kommer någon vart. Är liksom stressad över att jag inte ser mina egna framsteg, trots att min personliga behandlare säger att hon ser att mycket har hänt sedan jag började. Varför är det så?

I måndags kom nog min vändning. Jag vågade öppna mig rejält på gruppterapin om saker jag aldrig trodde att jag ens skulle kunna sätta ord på. Fick ett enormt stöd av både terapeut och övriga deltagare som gjorde att upplevelsen blev "positiv" trots all smärta. På något sätt blev det som att dra ur en badkarspropp. Helt plötsligt börjar all ångest rinna ur mig. Jag börjar även kunna dra en massa paralleller till saker och beteenden i mitt övriga liv som jag aldrig kunnat göra tidigare. Jag vet att det låter jätteflummigt men någonting hände med mig. Jag börjar faktiskt tro att jag kommer komma ut som en hel person efter det här. Fick en enorm längtan över att fortsätta jobba med mig själv, mina tankar och mina relationer. Jag ser ljuset i tunneln!

Jag är fan bäst!



Hellre lite rätt än helt fel



Idag är det den sista lediga dagen på fyra veckors semester från Luna. I morgon fortsätter behandlingen. Det känns både skönt att få komma tillbaka och få fortsätta att kämpa mot denna förbannade ätstörning. Jag är en bra bit på väg, men har också en stor bit kvar att ta mig igenom.

Samtidigt är jag lite nervös att behöva visa mina resultat. Sommaren blev kanske inte riktigt som jag hade hoppats på vad gäller mat och träning och de mål vi hade satt upp innan vi gick på ledighet. Vet att jag har gått upp i vikt och fast jag inte ska bry mig så är det satans jobbigt. Jag får väl försöka att tänka på vad de har sagt:

Hellre lite rätt än helt fel!

För jag har lyckats med en hel del. Mattiderna har blivit mycket bättre än vad de var före jag började på Luna. Vi har ätit varierat. Självklart har det varit svårt att följa det helt slaviskt när jag varit ute på vift och haft vänner på besök. Men jag har iallafall FÖRSÖKT! Det ska jag tänka på när ångesten gnager.

Nu väntar de sista åtta veckorna av behandlingen och nu går jag all in.

Kram

Vårvackert och känslostormar



Så här vackert är trädet som är utanför vår balkong och sovrum.
Galet fint! Dessutom luktar häggen på innergården ljuvligt.
Nu skulle jag vilja pausa tiden. Det är så vackert ute. Så sprött och ljust grönt. Alla dofter och synintryck.

Nu är jag inne på min andra vecka på Luna och jag är fullständigt slut. Så mycket tankar och känslor som stormar omkring i min hjärna. Jag tror på det här, trots att det nu känns som om jag ska bestiga Mount Everest eller något liknande. Jag börjar inse hur mycket tankar och känslor jag bara stängt av under alla dessa år. Galet skrämmande. Jag har glömt bort hur min kropp känns. Jag har glömt bort att leva här och nu. Nu hoppas jag på att få redskapen som ska få mig tillbaka dit, även om det känns skrämmande.

Ikväll har jag suttit med en uppgift som vi har till på torsdag, där vi ska skriva ett brev till vår ätstörning. Jag behöver väl inte säga att det var och är jobbigt? Orkar inte skriva mer idag, jag får finslipa det sista i morgon när det har landat lite.

Nu ska jag dyka ner i säng för att orka med morgondagen.

Kram

Tidigare inlägg
RSS 2.0